1. Gemensamt för alla former av adoption är att den som vill adoptera måste bedömas vara lämplig som förälder. En viktig princip i svensk rätt är att föräldraskap inte är en rättighet för vuxna. Barn har rätt till föräldrar men att bli förälder är inte en rättighet. För att adoptera ett barn krävs alltså att man godkänns som tilltänkt förälder.
2. Den som vill adoptera ansöker hos tingsrätten. Om den som ska adopteras inte har hemvist i Sverige ska migrationsverket yttra sig i adoptionsärendet. Socialnämnden uppdrar åt socialförvaltningens tjänstemän att företa själva medgivandeutredningen, som när den är färdig föredras i socialnämnden. En medgivandeutredning är en ganska stor apparat. Socialnämnden ska alltså utreda om adoptionen är till barnets bästa och redovisa till tingsrätten i adoptionsärendet. Tjänstemännen gör hembesök med intervjuer. Normalt sett behöver inte adoptanterna, de som vill adoptera, komma till tingsrätten utan beslut fattas på handlingarna. Det finns ett förbud mot ekonomisk ersättning för att få adoptera.
3. När det gäller närståendeadoption är situationen, som nämnts ovan, en annan än vid internationell adoption i och med att ansökan gäller ett visst barn som redan i praktiken har en nära anknytning till sökanden. Närståendeadoption är vanligt i regnbågsfamiljer där barn blivit till utanför svensk sjukvård, t ex på klinik utomlands. Jag får många frågor om lagändringen som infördes den 1 januari 2019 och vad dessa regler betyder. Då infördes regler som gör att det ibland inte behövs adoption när barn blivit till på klinik utomlands men dessa regler gäller endast om barnet har rätt till information om sitt ursprung, om donatorns identitet. En ledande princip i de svenska adoptionsreglerna är nämligen att ett barn som adopteras har rätt till information om sitt ursprung.

Behöver du hjälp av en jurist? Boka tid hos Familjens Jurist för rådgivning.